Rätt beslut?

Av artikeln om samtalet med personal på sjukhuset i Karlshamn skulle man kunna få intrycket av att jag enbart bekymrar mig för arbetsklimatet för ÖVA. Dessvärre måste jag konstatera, även det efter direkta och personliga samtal, att situationen är lika illavarslande för fler av verksamheterna, exempelvis kirurgi och anestesi.

Signalerna om uppgivenhet och bedrövelse över arbetssituationen kan inte längre ignoreras. Till detta kan man lägga att delar av personalen med nyckelfunktioner väljer det drastiska steget att säga upp sin tjänst, rycka upp sina familjer och flytta till annan tjänst och ort. Ett agerande som inte kan avfärdas när samma personer alldeles uppenbarligen känt mycket starkt för sina uppdrag och patienter.

Det finns följaktligen anledning att ställa sig frågan om vi (politiken) fattade rätt beslut på rätt underlag och om underlaget verkligen hade personalens stöd eller åtminstånde deras acceptans. Men ännu viktigare för mig är frågan; är detta bra för innevånarna i Blekinge? Var verkligen det underlag vi hade att fatta beslut om diskuterat och behandlat av den personal och verksamhet som berördes? Den bilden framstår alltmer som osannolik och istället framtonar en bild av ett beslut som framarbetats av ett litet fåtal och som enbart meddelats berörda när det väl var fattat. Bristen på delaktighet och känslan av att ingen lyssnar är enligt min mening, en av orsakerna till frustrationen. Avsaknaden av dialog, lyhördhet och bristen på en rimlig beskrivning av konsekvenserna i hela kjedan av vårdinsatser framstår som ytterligare en orsak.

Det framskymtar ibland en okunnighet om orsak och verkan som måste rättas till. Man resonerar om akutsjukvårdens behov baserat vad som kommer in genom akutintaget. Många verkar totalt bortse de akuta tillstånd som uppstår eller kan uppstå av den egna verksamheten. Det borde vara uppenbart att akuta tillstånd kan och kommer att uppstå på exempelvis medicinavdelningar och i samband med den planerade operationsverksamheten. Det borde framstå som lika självklart att om en allvarlig komplikation skulle uppstå måste man ha kapaciteten att avhjälpa det i huset och inte behöva transportera iväg till annan ort. Att inte ha den kapaciteten är ett fullständigt onödigt risktagande. Skall exempelvis den elektiva operationsverksamheten ha den rättmätiga chansen att utvecklas och verkligen bli det vi vill måste hela kedjan fungera, inte enbart delar av den. Vem köper en bil där motorn bara går på två cylindrar? Den går, men hur? Svaret är uppenbart men har man inget val så kör man den ändå! Med inkonsekvens i besluten riskerar vi att tvingas återföra planerad verksamhet till Karlskrona. Detta är i direkt strid med fattade principbeslut som alla har varit överens om och borde därför inte vara tillåtet eller förhandlingsbart. Den som indirekt genom beslut medverkar till en sådan tendens bryter mot en av landstingets grundprinciper. Bilden av ett tidigare tveksamt ledarskap framstår alltmer!

Jag kan vid ett fåtal tillfällen känna mig förd bakom ljuset, medvetet eller omedvetet, och uppleva att det som vid beslutstillfället framstod som ett väl genomarbetat och förankrat förslag, visar sig inte alls vara förankrat och få helt andra konsekvenser än utlovat. Då finns egentligen bara en väg att gå. Jag är beredd att acceptera att beslut kan få helt oönskade resultat och är därför, som en konsekvens av detta, beredd att fatta nya beslut som så långt det är möjligt återställer och säkerställer vården, personalens arbetsglädje och tilltro på sin egen verksamhet. Jag är beredd att acceptera att det inte blev som vi ville. I politiken som i övriga samhället måste man vara beredd att säga; detta blev inte bra, vi gör om! Frågan är om socialdemokraterna har modet att tillstå det samma? För patienterna och personalens skull brådskar det!