Distriktssköterskorna skall vara kvar

En fullt förståelig oro sprider sig bland människor som lever i våra mindre orter över förändringarna i bl.a. hemsjukvården.

Låt mig därför, en gång för alla, klart deklarera att Moderaterna inte kommer att acceptera en försämring av vård och service för boende på landsbygden. Vi står alltid först och främst på patienternas/besökarnas sida!
Om hemsjukvården kommer att överföras till kommunerna, vilket är högst troligt, kommer samtliga distriktssköterskor att erbjudas fortsatt anställning med oförändrade anställningsvillkor. Detta är viktigt att komma ihåg eftersom deras särskilda kompetens är helt avgörande för att vårdkvaliteten i hemsjukvården skall kunna upprätthållas. Människor, oavsett var man bor, skall även fortsättningsvis få kvalificerad vård i hemmet.

Frågan som då väcks är, hur kan man tillgodose det behov som finns för övrig vård som idag erbjuds på distriktssköterskemottagningarna i Eringsboda, Hallabro, Torhamn och andra mindre orter? Att behöva ta sig till vårdcentraler långt bort är naturligtvis möjligt men uppfyller inte det berättigade kravet på närhet och service.

Vi menar att fokus på själva lokalen med mottagningen, kanske utgör ett hinder för nya och kreativa lösningar som löser alla parters intressen. Vi har framfört ett flertal idéer som kanske skulle kunna vara bra för alla. Ett förslag kan vara att distriktssköterskorna gör hembesök även för de behandlingar eller kontroller som skulle ha utförts på mottagningen. Ett annat förslag skulle kunna vara mobila mottagningar som kanske minskar lokalkostnaderna samtidigt som man kunde nå mindre samhällen som idag inte har mottagningar. En sådan lösning skulle t o m kunna ge ännu bättre vårdservice för landsbygden.

Poängen med nytänkande är att öppna för lösningar som kan tillfredsställa allas behov. Landstinget och kommunerna har behov av att effektivisera och säkerställa vårdkvaliteten, samtidigt som landsbygdsbefolkningens behov av god och nära vård kan tillgodoses.
Vi är alltid öppna för en konstruktiv dialog med dem som är berörda och en sak är säker, vi löser frågan tillsammans. Det kan ni ta som ett vallöfte från Moderaterna

Rätt beslut?

Av artikeln om samtalet med personal på sjukhuset i Karlshamn skulle man kunna få intrycket av att jag enbart bekymrar mig för arbetsklimatet för ÖVA. Dessvärre måste jag konstatera, även det efter direkta och personliga samtal, att situationen är lika illavarslande för fler av verksamheterna, exempelvis kirurgi och anestesi.

Signalerna om uppgivenhet och bedrövelse över arbetssituationen kan inte längre ignoreras. Till detta kan man lägga att delar av personalen med nyckelfunktioner väljer det drastiska steget att säga upp sin tjänst, rycka upp sina familjer och flytta till annan tjänst och ort. Ett agerande som inte kan avfärdas när samma personer alldeles uppenbarligen känt mycket starkt för sina uppdrag och patienter.

Det finns följaktligen anledning att ställa sig frågan om vi (politiken) fattade rätt beslut på rätt underlag och om underlaget verkligen hade personalens stöd eller åtminstånde deras acceptans. Men ännu viktigare för mig är frågan; är detta bra för innevånarna i Blekinge? Var verkligen det underlag vi hade att fatta beslut om diskuterat och behandlat av den personal och verksamhet som berördes? Den bilden framstår alltmer som osannolik och istället framtonar en bild av ett beslut som framarbetats av ett litet fåtal och som enbart meddelats berörda när det väl var fattat. Bristen på delaktighet och känslan av att ingen lyssnar är enligt min mening, en av orsakerna till frustrationen. Avsaknaden av dialog, lyhördhet och bristen på en rimlig beskrivning av konsekvenserna i hela kjedan av vårdinsatser framstår som ytterligare en orsak.

Det framskymtar ibland en okunnighet om orsak och verkan som måste rättas till. Man resonerar om akutsjukvårdens behov baserat vad som kommer in genom akutintaget. Många verkar totalt bortse de akuta tillstånd som uppstår eller kan uppstå av den egna verksamheten. Det borde vara uppenbart att akuta tillstånd kan och kommer att uppstå på exempelvis medicinavdelningar och i samband med den planerade operationsverksamheten. Det borde framstå som lika självklart att om en allvarlig komplikation skulle uppstå måste man ha kapaciteten att avhjälpa det i huset och inte behöva transportera iväg till annan ort. Att inte ha den kapaciteten är ett fullständigt onödigt risktagande. Skall exempelvis den elektiva operationsverksamheten ha den rättmätiga chansen att utvecklas och verkligen bli det vi vill måste hela kedjan fungera, inte enbart delar av den. Vem köper en bil där motorn bara går på två cylindrar? Den går, men hur? Svaret är uppenbart men har man inget val så kör man den ändå! Med inkonsekvens i besluten riskerar vi att tvingas återföra planerad verksamhet till Karlskrona. Detta är i direkt strid med fattade principbeslut som alla har varit överens om och borde därför inte vara tillåtet eller förhandlingsbart. Den som indirekt genom beslut medverkar till en sådan tendens bryter mot en av landstingets grundprinciper. Bilden av ett tidigare tveksamt ledarskap framstår alltmer!

Jag kan vid ett fåtal tillfällen känna mig förd bakom ljuset, medvetet eller omedvetet, och uppleva att det som vid beslutstillfället framstod som ett väl genomarbetat och förankrat förslag, visar sig inte alls vara förankrat och få helt andra konsekvenser än utlovat. Då finns egentligen bara en väg att gå. Jag är beredd att acceptera att beslut kan få helt oönskade resultat och är därför, som en konsekvens av detta, beredd att fatta nya beslut som så långt det är möjligt återställer och säkerställer vården, personalens arbetsglädje och tilltro på sin egen verksamhet. Jag är beredd att acceptera att det inte blev som vi ville. I politiken som i övriga samhället måste man vara beredd att säga; detta blev inte bra, vi gör om! Frågan är om socialdemokraterna har modet att tillstå det samma? För patienterna och personalens skull brådskar det!

Bestämmer vi själva om livets slutskede?

Jag har under hösten kontaktats av flera personer som skulle vilja ha ett s.k. livstestamente infört i sin journal. Detta är förmodligen redan tekniskt möjligt men föga känt. Bakgrunden är att dessa personer har ett starkt önskemål att kunna få dokumenterat sin vilja om personliga önskemål i samband med livets slutskede.

Man vill kunna förmedla önskemål till anhöriga och personal även om man hamnat i koma eller att kommunikation inte längre är möjlig. Detta kan exempelvis vara noteringar om vilka anhöriga som skall kallas in vid livshotande tillstånd. Annan typ av information som kan vara bra för sjukvården att känna till, och som bör kunna läggas in i personens journal är inställningen till organdonation och att hållas vid liv med konstgjorda medel. Inte sällan är det så att om den medicinska bedömningen inte inger hopp om förbättring av tillståndet vill många att åtgärder endast får syfta till att lindra smärta och obehag, d v s bedöms man vara i ett tillstånd utan återvändo så vill man inte genomgå större operativa ingrepp, få respiratorvård, få artificiell näringstillförsel, få antibiotika eller liknande. Denna typ av information bär en del i sin plånbok men skulle vilja få infört i sin journal. Dessa anteckningar skall givetvis gå att ändra om man så önskar.Enligt bestämmelserna i patientdatalagen (2008:335) är en sådan anteckning inte juridiskt bindande utan måste betraktas som en tydlig viljeförklaring och skall vara en stark vägledning för anhöriga och personal. Anteckningarna måste betraktas som likvärdigt med en muntligt framställd önskan av patienten som befinner sig i livet slut. Vi är alla skyldiga att respektera varje människas integritet och vilja, även i svåra stunder!Den moderna tekniken tillåter redan att ett annat landsting kan få tillgång till valda delar av patientjournaler som betraktas som absolut nödvändiga men medger idag inte att just ett livstestamente kan bli tillgängligt. Detta är en klar brist för vad säger att insjuknandet sker i hemmalandstinget.Min absoluta inställning är att människors vilja och önskemål vid livets slut skall tillmötesgås så långt det är möjligt och då kan Landstinget Blekinge gå före på två sätt. För det första: Gör det möjligt att få ett livstestamente infört i varje persons journal om man så önskar. För det andra: Verka för att, inom nationella IT-strategiprojektet, livstestamentet görs åtkomligt för vårdgivare även utanför det egna landstinget.

Karlshamn den 27 januari 2010

MOTION

Förslag om klimatkompensation

I allt fler sammanhang uppstår både möjligheten och viljan att ”klimatkompensera” för resor privat och i tjänsten. Exempelvis erbjuder Transportstyrelsen resenärer att frivilligt betala för klimatkompensation vid flygresor. Andra exempel är reseföretag som erbjuder sina resenärer med flyg att erlägga 5:- och bolaget tillskjuter ytterligare 5:-. Dessa pengar tillförs något klimatkompenserande projekt som är certifierat av FN. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Undertecknad föreslår därför följande att:

Landstinget Blekinge utreder möjligheten och kostnaden för att klimatkompensera samtliga tjänsteresor.

Alexander Wendt (M)